Hittade ett café med utsikt över Västersjön, där fick jag tips på var jag hittar vacker skog.

När jag träffat den fina familjen så gick jag vidare. Blev sen sittande på en stock i skogen, ett långt samtal med min dotter Hanna i Pakistan.

Jag kom där glad i hågen efter det trevliga mötet där i skogen.

Hanna var fylld av frustration över hur olika födelsedagens gratulation kan bli beroende utav om man är son eller dotter i Pakistan. Sonen får en stor fest, döttrarna kanske kan få en tårta.

Hanna ville graulera flickorna, göra något roligt på deras stora dag. Blir snart avbuten av mamman som ber dem hjälpa till i hemmet.

Hanna gjorde vad hon kunde för att döttrarna skulle känna sig firade. Hon bor nu i ett land med en helt annan inställning till jämställdhet mellan män och kvinnor.

Så lätt det är att ge upp, det är ingen idé. Att som i det här fallet bara konstatera att det är så i det här landet. Man kan faktiskt göra det man själv tycker är rätt, och som här, ge en liten stunds fest.

Precis som att man inte kan lösa alla problem som kommer av all plast som slängs. Men man kan plocka den plast man ser.

Ja, så här kan tankarna få fart när jag går där i skogen och till sist sitter vid sjön och njuter av stillheten och allt vackert omkring. Och även om inte alla svampar är ätbara, så kan de vara vackra att se på.